cyklissa.blogg.se

Blåsigt, soligt och väldigt roligt! Så kan man nog sammanfatta upplevelsen av världens störta motionslopp på cykel. Det hela började på fredagkvällen med en kort genomgång av upplägget inför rundan, alla blev tilldelade superfina nummerlappar som Camilla ordnat åt oss alla och efter det var det bara att gå "hem" och ladda. Pizza blev det och när jag kom tillbaka till den fina lägenheten som Maud ordnat så nära och bra så hade alla tjejerna, dvs Linn, Maud och Anette, slocknat för att försöka få sig lite sömn innan rundan. Killarna höll på med de sista förberedelserna och gick sedan till kojs. De skulle starta redan 01. 38 så det var hög tid för dem att försöka få lite vila i kroppen. Själv dröjde det en bra stnd innan jag kom i säng, oj vad mycket förberedelser det är! Var tvungen att gå till Malins lägenhet för att hämta Prolong (ett måste!!) och sen till Nina för att hämta lite zippåsar som ju kunde vara bra att ha. Så jag kom inte i säng förränn runt 23- snåret. Sov oroligt såklart men alla var så tysta så det kan jag inte skylla på. Det var snarare de jäkla nerverna som spökade... Jag startade sist och Anette var precis på väg ut när jag klev upp och var sådär pigg man brukar vara runt 03. 45 på morgonen... Pratade lite med Maud och sen blev jag ensam kvar. Ganska skönt med en stund för sig själv men oxå väldigt nervöst! Tänk om jag hade glömt nåt! Kom iaf iväg och cyklade de ca 3 minuterna till starten, träffade en annan SubXX:a Gunnel på vägen och hon var lika nervös hon och orolig för vädret. Jo för det blåste rejält kan man säga... Sol iaf och ca 12 grader på morgonkvisten. 

Starten gick 05.16 och 29 förväntansfulla SubXX:or rullade ut ur Motala. Det var rejäl mot- och sidvind ner mot Jönköping men sol åtminstone. Efter bara nån mil började jag bli jäkligt kissnödig.. fan oxå! Skulle inte ha druckit så mycket på frukosten! Vårt första stopp var planerat i Fagerhult, ca 14 mil efter start... alltså ett tag innan kissepaus... de första milen var lite kämpiga i vinden, jag höll på att kissa på mig och jag hade lite småont i högerknät och i höftböjaren.. de negativa tankarna började komma "hur ska detta gå om problemen börjar redan...??" Det gick inte så fort och var lite ryckigt bitvis men vi kämpade på i vinden. Efter ca 4 mil fick stackars Camilla punka! Fan oxå, hon är verkligen en tillgång i klungan - stark som en oxe! Det var inte utan ett sting av dåligt samvete vi lämnade henne bakom oss...

Vid ca 7 mil var det fler än jag som var kissnödiga och Lisette, en av våra ledare, beslutade att vi skulle ta ett snabbstopp för att avhjälpa detta. Tack gode gud!! Vi stannade vid några ensilagebalar och drog ner brallorna det fortaste vi kunde för att inte förlora för mycket tid.

Vi hade en liten svans efter oss och en av killarna (kanske fler?) stannade samtidigt och frågade om de fick fortsätta ligga bakom eftersom vi körde så snyggt och var en sån otroligt disciplinerad klunga! Så himla kul å höra! Kanske stannade de av andra anledningar oxå...;)

(Efteråt har jag fått höra att vi hade mellan 100- 200 pers bakom oss bitvis! :O Hade varit kul att se en bild på det!)

Kissepausen blev  för övrigt verkligen min räddning! Efter det gick det som på räls. Dagens lärdom: Drick inte för mycket innan ett långlopp.

Efter ytterligare några mil lättade vinden och vi kunde köra lite snabbare. Vi fick tyvärr en vurpa i klungan, Hanna åkte in i en refug. Vi fattade först inte att nåt hänt då hon låg sist. Hon klarade sig med skrapsår och var chockad, men det tog en stund innan vi kunde fortsätta. Snabbt stopp i Fagerhult, nästan slagsmål vid "vattenhålet" och sen iväg igen.

På många ställen hejade folk och tog kort på oss - sånt som ger extra energi :) I Hjo höll vi på att köra över en gubbe med rollator som gick rakt ut i vägen utan att varken se eller höra när vi och allmänheten vrålade åt honom. Det blev till att slå på bromsen för han skulle bara över... ja, jösses..!

Tydligen tappade vi några på vägen, vilket jag inte märkte förränn långt senare. Vi matade på, när skyltarna började visa 150 km och neråt tjoades det för varje nedräknat mil sedan. Härlig stämning och bra flyt i klungan! Men tiden började komma ikapp oss och när jag vid ett tillfälle låg längst fram brdevid Lisette så sa hon att hon kände på sig att vi inte skulle klara det nder 10 timmar. Jag svarade med att "Det MÅSTE vi göra, det finns inget annat". För i mitt huvud fanns just inget annat. Fanns inte på kartan att vi INTE skulle klara det. Vi hämtade in fart för varje mil i körde och sista två milen gasade vi på rejält. Och det var tur för in i mål kom vi på 9.51. Glädjen visste inga gränser är vi gled in mot målgång. Jag och Maria var fulla av adrenalin och körde på in mot mål medans de andra skrek bakom oss. Alla i mun på varann så vi hörde inte ett skvatt - skulle vi öka mer? Eller lugna oss? Det handlade om det sistnämnda och vi fick försöka värja oss lite för att hela klungan skulle in samtidigt. Vilken helt underbar känsla det var att komma i mål! Vi klarade det!!!

Jag kände mig hur pigg som helst och ångrade då att jag inte kört för sub 9... den här dagen är jag säker på att jag hade klarat det. "Snabbklungan" körde dock in på otroliga 8. 17 och det hade klart blivit tufft. Fantastiskt bra jobbat av dem!!

Det är inte utan lite vemod som årets Vätternrunda är över. Den tomhet som uppstår när man tränat och längtat och laddat för något så länge... Jag har i af klarat "trippeln" och nått målen på alla tre loppen (även om jag inte är helt nöjd med HV) och det känns jäkligt bra!

Jag är så stolt och glad över vår fina klunga vi hade både på Tjejvättern och på Vätternrundan! Vilka tjejer alltså! Längtar efter nästa lopp med dem :)

 

Nu blir det till att hitta nya mål och utmaningar :)