cyklissa.blogg.se

Det har hänt så mycket senaste veckan att det räcker för hela året. Typ. 

 

Vi börjar med det tråkiga så vi kan glömma det sedan.

I förra veckan trodde vi att det ÄNTLIGEN var vår tur att få ett vettigt hus (eller få å få, men ni fattar), vi bestämde oss för att köra på och vann för första gången en budgivning! Jippie! Kontrakt skrevs i fredags kväll, vilket i sig var ett mindre kaos med ungar högt och lågt (säljarnas och våra). För att göra en lång historia kort framkommer det att huset har ett stort fel, vilket varken mäklare el säljare informerat om och vi blir naturligtvis jättebesvikna. Som tur är var det inga problem att häva köpet och vi är tacksamma över att problemet kom fram, men ack så besvikna. Mest jag. Så idag är det stora depparedagen här. Dagens i -landsproblem men ändå.. vi bor trångt, känns som vi knappt kan köpa leksaker till ungarna för var ska vi ha dem liksom? Bäddsoffan i vardagsrummet är ju typ belamrad med barngrejer som det är. I sovrummet finns inte två meter yta över, där sover vi redan 4 pers.

Så nu är det bara till att börja om. Leta, leta... efter 2, 5 år av letande är man rätt less på husvisningar, dryga mäklare, fina fasader och fantasisummor. Inte kan man sluta heller. För vi MÅSTE ha nåt större. Helst igår. Blä. 

 

Den andra tråkiga saken är att Rogers cykel blivit stulen. En låst cykel. Ur ett låst förråd. Skäms du dåliga människa, skäms! Tack och lov att det inte var en av dyrgriparna ändå. Fast de skulle vi aldrig ställa i ett förråd iof, de bor i vardagsrummet (tills ungarna är stora nog att riva ner dem, var ska vi då göra av dem?? Ett hus hade varit bra som sagt..)

 

De roliga sakerna:

Tjejerna fick sitt första inbjudningskort till kalas igår! Malte fyller 1 år :) Känns jättespeciellt och roligt, ska spara kortet till de blir stora. 

 

Alma och Edith "pratade" med varandra för första gången igår :) Tittade intensivt på varann och liksom granskade varandra och gav till roliga läten och små förtjusta skrik. Då kom tårarna. Alldeles automatiskt. Som så ofta när de små gör sina små men betydelsefulla framsteg. 

Den kärlek som jag känner till de där två små busungarna går inte att med ord beskriva. Det är bara helt magiskt och livet har verkligen fått en annan mening sedan de kom till oss. Jag är så tacksam och så stolt över dem att jag nästan spricker. Alla borde få uppleva glädjen det innebär att få ett barn (eller flera). Eller som Roger säger: De är inte våra. De är sina egna och vi har dem bara till låns en kort tid här på jorden, en kort tid då vi fått glädjen att ta hand om dem.

Tänker man på det är det ändå inte hus eller cyklar som är de verkligt viktiga sakerna i livet utan familjen och barnen och att de alla mår bra. Är egentligen allt jag önskar.